jaha, vad gör vi nu´rå...

är det bara jag som upplever att det är väldigt mycket wannabeasupersinger-program på tv just nu?!

Idol, true talent, the voice..

jag säger samma sak till mig själv varje år, jag ska INTE sitta och lyssna när övervintrade hippies gör ett sista försök att slå igenom eller 16-åringar som wailar i fel tonart så mina glasögon håller på att krackelera eller de där som sjunger fel text med en röst som bara en mor kan älska...

varför älskar man (jag) förnedringstv? vildens pappa mår dåligt hela vägen in i själen och vill inte ens se på det eller så kanske det är för att det ofta låter för jävligt. har folk grymt bra självdistans eller fruktansvärt dålig självinsikt?

så vad gör jag då...
jo, jag sitter ju så klart och tittar... och tycker... och skrattar... och blir passionerat engagerad i vilka som ska gå vidare... och inser att, näe, det händer inte roligare saker i mitt liv som småbarnsförälder!

så jag tänker fortsätta mitt åsiktskräkeri i frågan "sångfåglarnas" vara eller icke vara i Idol och vad jag hittills har kommit fram till är att de kan skicka hem den där jäkla Mr Pitepalt som de envist håller fast vid! ja, han kanske kan sjunga, men han verkar helt borta med obefintlig social begåvning. ska han bli något slags försöksprojekt, eller vad är tanken?! nej, blä, ut med den, det är så många som vill ha chansen!

saker förändras verkligen i ens tillvaro, för 10 år sedan hade Idol på en fredagkväll bara varit aktuell i händelse av dubbelsidig lunginflammation. idag känns det som att utgång efter en hel veckas ös bara blir aktuellt den dagen någon uppfunnit ett funktionellt och smidigt kaffedropp och vitaminer som injiceras rakt in i hjärnan...