vem fan ÄR den där Murphy egentligen?!

hur kommer det sig att när man för en gångs skull har spenderat vad som känns som timmar framför spegeln för att med våld och ett arsenal av produkter försöka skapa ett fantasifoster som ska få E6:an att proppa igen, inte träffar på EN ENDA person man känner? varit hos frisören... precis samma sak, ingen som ser när man är superstylish och luktar äpplehårbalsam (varför luktar salongsbalsam alltid som en fruktträdgård?)!

nu känner jag att det SÄKERT är någon själ där ute som tänker - men... din karl, han ser väl och du kan ju göra dig fin för honom?! men nej, det är inte samma sak! - men..men.. vill du inte vara fin för honom? nej.. eller jo, det är klart jag vill, men man ska inte rubba den kosmiska balansen - då bli det kattpiss av situationen!

förklaring:
jag klär upp mig, slänger på mig ett ansikte och vidtar alla andra åtgärder som krävs för att man ska bli en puma now a days. jag fixar mat och städar, roddar vilden och dukar fint. egentligen hade det räckt att bara laga mat, allt annat är bonus som skapar misstänksamhet på denna adressen.
vildens pappa kommer hem från jobbet bärandes på en lukt av 10 timmar gammal svett och kablar (el-) och ställer sig i köksöppningen, här kan en av följande senarion utspelas:

1. -oj, vad mysigt du har gjort, varför det?
2. -vad är det NU...
3. - vad fin du är,vart ska du?
4. - du startar INGA fler projekt!
5. här säger han ingenting utan går fram till mig och slänger armarna om mig, varpå jag förlorar medvetandet, svimmar och aldrig återfår luktsinnet...

ok, den sista punkten kanske inte är så trolig, men de övriga talar sitt tydliga språk och har en lätt tendens att få mig att helt tappa lusten till att utsätta mig....

sååå, när träffar man då de där människorna som aldrig dyker upp när de ska...

i enlighet med Murphy´s lag, en vardagsförmiddag på det lokala torget där man bara trodde det fanns pensionärer som man inte kände, DÄR dyker den där bruden från skolan upp, hon den där som alla redan då ville ha och som man älskade att hata - tokfräsch med sin lika tokfräschiga pojkvän/sambo/kk/bodyguard/whatever! åldrats - nej! tappat kroppen - nej! blivit ruinerad i en dålig fastighetsaffär och därmed inte kan köpa dyra designerkläder - nej!

själv ser man just i det ögonblicket ut som en baglady, överlastad med barnvagn, hund, matkassar och paraply parerandes i de två händer man får hålla till godo med. hunden vägrar lyssna och vilden vägrar sitta still. det hjälper naturligtvis inte att försöka göra sig så liten som möjligt, inte ens Harry Potters osynlighetsmantel hade kunnat rädda mig från deras blickar och viskningar...

ja, ja, vad säger man... - ni skulle sett mig förra veckan, då var jag het som fan!