NEEEEJ! jag vill inte hålla din unge...

jag har funderat på varför de flesta människor alltid ska bekräfta andras barn? är det för att de känner att de måste eller är det för att de uppriktigt tycker vad de säger?

redan innan jag fick ett eget barn tyckte jag det var en jävla plåga att möta människor med barn, speciellt dem man inte sett på länge, det är på något märkligt sätt socialt underförstått att det ska fällas några sockersöta kommentarer om hur välskapta och fina deras nyförvärv är - varför då? varför känner man så... för det kan inte bara vara jag?! och om man INTE säger något, ja, förr var man självupptagen med motiveringen att "hon förstår inte, hon har ju inga egna barn -det blir annorlunda sen!". nu är det sen och det är inte annorlunda!

för ett tag sedan var jag på Deichmann och då hände en sån där sak som har tagit fart sen jag fick barn, jag tittade ner i en annans barnvagn... och riktigt ryckte till! där hade jag inte vetat vad jag skulle sagt, men hade väl ändå fällt någon falsk kommentar om jag blivit tvungen.. sjukt! jag fattar mig inte på folk som säger att ALLA barn är söta?! det finns inga fula barn?! alla barn är inte söta. det finns visst fula barn. alla föräldrar tycker naturligtvis att just deras unge är finast i världen, även jag, men jag förväntar mig inte att någon annan tycker det (förutom vildens pappa självklart). många gånger tror jag faktiskt inte det är föräldrarna som avkräver en kommentar, det är nog snarare någon form av omvärlds-ocd!
den här bekräftelsenojan går hand i hand med förväntan att man ska hålla bäbisar - för jag är ju kvinna så det ligger ju i min natur... LIKE HELL!!! är det samma sak för män? det känns inte så!

alla som verkligen känner mig VET att det är det värsta jag vet, att hålla barn (min ögonsten undantagen)! jag drar mig helst undan, för jag vet att frågan (eller snarare uppmaningen) kommer.. varför utgås det ifrån att man som kvinna älskar alla barn och per automatik vill gå in och ta över roddet av andras barn så fort man möts?
när jag fick vilden lovade jag mig själv att ALDRIG dyvla över honom på andra, utan låta andra fråga om det var så att de gärna ville hålla honom, det kändes bättre att veta att det var frivilligt! det är klart att man också kan säga nej, men föreställ er fejjan på en nybliven stolt mamma när hon räcker över sin superbäbis: nej tack, det är bra! då behöver man inte ens säga att man inte tycker om att hålla andras barn, hon är ändå beredd att kasta syra i ansiktet på en... off the christmascard-list!

det har gått ganska bra det där med vilden, även om jag säkert har misstolkats några gånger. det är nog en del som tror att jag inte VILL lämna ifrån mig honom och kanske vågar inte alla fråga, men jag står fast vid mitt beslut, för det måste väl finnas fler som känner som jag där ute... eller?

Åhh, ett sånt charmtroll och så lik han är dig...