hur bekväm är för bekväm?

av någon anledning tror jag att alla, iaf merparten av alla kvinnor, har ett behov av att skapa någon form av illusion när man träffar någon, jag är definitivt inget undantag! jag la ner timmar på att duscha, sminka mig, fixa håret och välja kläder....nu var jag väl inget ras från början (kom ihåg att detta var pre-vilde bäbis!), men känslan som infann sig lyste igenom.

sen undrar jag lite vad som hände när jag fick barn med denne man som jag spenderat så mycket tid att bygga luftslott för? det började bli svårt att hävda att toaletten av mig enbart har använts för att pudra näsan redan under graviditeten, men vilde bäbisen blev definitivt dödsstöten för alla romantiska skönmålningar! nu har väl kanske inte just min man varit någon Don Juan precis, men ett visst mått av vardagsromantik har alltid funnits tidigare -nu, not so much! nu handlar tillvaron inte så mycket om att pyssla om sig själv utan mer om att rodda -rodda barn, rodda hund, rodda hem, rodda tvätt, rodda mat och har man tur kanske rodda sin egen basala hygien! när klockan är 23:30, man gick upp vid 06:00 och man fortfarande inte är klar med allt så bryr man sig föga om att försöka övertala sin partner om att man skiter regnbågar som luktar viol...

men hur bekväm är egentligen för bekväm? är det när man ibland fortfarande går omkring i sina gravidkläder trots att ens barn är fyra månader? eller att man helt sonika kan gå in och byta blöjor TROTS att den andre sitter på toa? är det att ens hem 99% av tiden ser ut som slaget vid Gettysburg? eller är det när ens man börjar göra de här ljuden till en för att han tror att önskemålet om att man ska raka benen kanske lättare går fram från en hårig varelse till en annan?!