what a feeling!

helt sjukt, det känns som att det inte gör något annat än regnar varenda dag när jag vaknar - skitsommar! nu chappar fler och fler  på sistaminutenresor i D-vitaminbristrelaterad desperation, men inte jag, i´m stuck... jag kommer inte en meter... vildens pappa har ingen semester eftersom han bytte firma för ett tag sedan och inte kan han ta några pappadagar heller eftersom inte jag har någon sparad semester. nu hade väl det varit skit samma om jag hade kunnat ta vilden under armen och göra en "Bitterfittan" med barn ( karaktären dumpar familjen och drar till Tenneriffa), men jag har hunden som ingen anmäler sig frivilligt att passa en vecka (mig veterligen...).

jag har insett nu efter jag fått barn hur extremt låst jag är, jag kan inte åka bort till familj på annan ort, jag kan inte åka till badstranden en dag om solen mot förmodan skulle kika fram och oavsett vilket väder det har varit så har jag sen vilden var två veckor gammal fått släpa ut honom på promenader varje dag - ösregn eller snöstorm eller stekande sol (solbiten har förvisso inte hänt så ofta...)!

är det socialt accepterat att säga att man tycker att föräldraledigheten suger? jag tycker föräldraledigheten suger (jag behöver inte sociala klappar på huvudet), men vad jag däremot märkt är att jag sen jag fick barn har fått en helt ny vilja att göra något av mig själv och alla de där idéerna som bara flutit runt innanför pannbenet tidigare. för första gången känner jag att jag har motivationen att försöka tänka ut ett sätt att förverkliga iaf någon av alla framtidsplaner som inte helt saknar verklighetsförankring (som typ att jag ska bli amerikansk president, stridspilot eller slå igenom som sångerska i stil med Eileen Cara, utan att kunna ta en ton?!), jag tror det skulle ge mig lite ny fokus...men hur? hhmm, fortsättning följer...
märkligt det där... innan man skaffar familj har man tiden men inte ambitionen, efter man skaffat familj har man ambitionen men definitivt inte tiden!
med eller utan hund som ursäkt, här krävs en förändring, det är nog fan bara att få bekvämlighetsarslet ur vagnen och slå sig in på rätt bana och inte låta pissigt väder dränka inspirationen - det lär inte ringa någon på dörren med lösningar!

nu får det vara slut på Sopprotmentaliteten,
dax för lite entrepenörstänk!

PS: om väderleksguden har vägarna förbi är HAN hjärtligt välkommen att ringa på min dörr så ska han få en kopp kaffe och ett nummer - vad som helst för att få honom på banan igen!!!