att drabbas av diagnoser

har spenderat större delen av natten iakttagen, varje gång jag varit på väg att somna har jag fått mig en handflata i synen, men VILDEN har ju åtminstone varit glad när jag blängt på honom skitsur!
han beslutade sig vid 5 att det var dax att gå upp. jag beslutade mig vid 5 att det var dax för vildens pappa att gå upp - om han någonsin ville ha mer action än en femkamp på Liseberg!!! efter det minns jag inget mer förrän dom kom in vid nio-snåret och vildens pappa såg ut som om han överlevt dödsmarschen från Bataan, det var tydligen läge att gå upp och vara tacksam över att det trots allt är helg!

alla storslagna planer på saker vi skulle hinna med under helgen är nu bara att fimpa av  till följd av dränerade batteri och temporär narkolepsi (som till största del drabbar vildens pappa).
själv undrar jag lite vad som kommer hända den dagen vilden klarar sig själv och inte längre sömnbristtorterar oss under dygnets alla timmar? får kroppen en chock då och utvecklar insomnia istället?
häromkvällen gick jag och la mig samtidigt som vilden vid 19:30 och i princip sov vi hela natten. när jag vaknade på morgonen skulle man ju kunna tro att jag skulle ha en utvilad, nyladdad kropp, men i stället kändes det som om jag försökt ha sex med en korsning mellan en boaorm och Hulken - jag var helt ledbruten! min kropp ska tydligen inte vila i för stor utsträckning längre, mitt dna är helt omprogrammerat... så det är klart jag undrar... med all den energi som måste finnas över när man har vuxna barn så är det ju jävligt märkligt att ingen har löst världssvälten!