Fjärilseffekten!

jag förstår nu...

här kommer ett inlägg från en frizon, en tillflyktsort dit ingen förföljer mig med saker som ska göras, med frågor, med " kan du hjälpa mig med ditt" eller "kan du hämta datt". allt eftersom vilden växer kommer zonerna för egentid bli färre och färre, till slut kommer det bara finnas två kvar.

en del säger att man avsäger sig rätten till egentid när man skaffar barn, drop dead! det är nog så om man är ensam, men jag lever med vildens pappa så jag HAR rätt till egentid, jag ska bara kräva ut den och det är i det problemet ligger. det handlar om att acceptera att parallellt med varje lugn stund råder galenskapen.
jag blir en mycket bättre mamma om jag får vara i fred i bland och ladda om lite, men vanligtvis kommer det saker emellan, verkligheten kommer emellan och den som 9 gånger av 10 blir eftersatt är jag.
men nu vet jag vad som gäller, jag förstår nu! jag har knäckt koden till vildepappans toafetish!

vart vill andra människor aldrig göra en sällskap? när kan andra människor aldrig säga nej? vart måste man alltid stänga dörren om sig (om man är normaluppfostrad)?
- jo, på dass!
ingen kan neka dig om du säger att du måste sätta dig på dass. ingen (som är normalbegåvad) är villig att göra dig sällskap när du sitter och skiter. ingen vet hur just din tarmmotorik ser ut och hur många gånger om dan besöken kan bli nödvändiga.

ergo - egentid är trots barn fortfarande möjlig, kanske bara inte där du helst ville!

det är det vildens pappa gör, han och övriga män generellt, njuter av ensamheten och tystnaden. jag har vetat länge att han har sin tillflyktsort här, jag har bara inte vetat hur skönt det faktiskt är att stänga dörren om sig och sitta här tills benen somnar...

så här är det nu, det första inlägget från ett dass, bakom en stängd dörr, i tystnad!

på utsidan får kaos råda...