den senaste tiden har jag upprepade gånger läst artiklar i tidningen som fått mig att fundera på hur människor som faller offer, direkt eller indirekt, kan gå vidare... igår läste jag detta i Aftonbladet:
en tvååring är medveten,men kan inte förstå, en tvååring vill försöka vara duktig och hjälpa till, en tvååring har ungefär skostorlek 23, så pluttiga är dom...
inte ens om jag verkligen försökte skulle jag kunna förstå hur föräldrar kan förlåta våldsmän (eller kvinnor) som utsatt deras barn för övergrepp eller t.o.m haft ihjäl dem?! jag tycker ständigt jag läser om hur föräldrar följt rättegången, för att sedan säga till media att dom är besvikna över domen -BESVIKNA, URSÄKTA!!! det är förvisso så att alla sörjer på sitt sätt, dom kanske är bättre människor än jag ens kan drömma om att bli, men besviken är det sista ordvalet jag hade brukat!
jag hade aldrig klarat att sitta i en rättsal med en parasit som ålar sig som en mask, med en advokat som ska försöka få dem friade med en förljugen sanning. enda anledningen till att jag hade varit där hade varit för att planera min vendetta. ett låååååångt fängelsestraff hade varit det enda som kunnat rädda våldsmannen om det varit min pojk, åtminstone för stunden!
men det är lätt att säga när man sitter här, jag kanske hade blivit helt förlamad?! jag vill inte tro det om mig själv...
usch, vill inte tänka på det mer, fan vad hemskt att barn ska behöva utsättas för såna här fruktansvärda saker i Sverige, idag, 2011... vilka jävla sadistsvin det finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar