bilderna på alla döende barn känns ofattbara, råa, nakna och rakt i ansiktet. nu ska jag vara föräldraledig en timme för barnen på afrikas horn, inte för att jag kan utan för att jag vill, är tvungen och för att det är min förbannade plikt som världsmedborgare att göra något, det JAG kan.
jag kan sitta hemma och fundera på morgondagens kläd- och matval till vilden, jag kan sitta och tänka på hur skönt det är att se honom le när han far rundor i sin gåstol eller när han ska ha sin nästa vaccination... och sen ser jag den där mamman som desperat försöker tvätta sitt utmärglade barn, en måltid från döden, och jag får perspektiv..
även om jag inte kan förstå så kan jag ändå när jag ser bilderna känna av alla de drömmar jag har för mitt eget barn, där det elementära är en självklarhet i min verklighet, det självklara elementära som är det enda den mamman med miljoner andra mammor kan hoppas på. vad gör mig så annorlunda från dem, är det inte bara omständigheterna, står dem inte bara lite längre ner i samma hål, som Afzelius sa? jag undrar vad de skulle drömma om för sina barn? jag undrar hur de orkar kämpa, är det hopp, tro eller ren instinkt? sådant undrar en bortskämd västlänning som jag... för nej, jag kan ALDRIG greppa det grymma lidande de går igenom i samma ögonblick som detta skrivs!
så det kan tyckas att en timlön är futtigt i det stora hela, men om alla gör det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar