vilden har länge kunnat rulla runt från sida till sida, men denna morgon inledde han konsten att åla bakåt med att åla hela vägen till fotändan och ramla alla 50 cm rakt ner i golvet = KAOS!
jag hade ingen aning om hur han landade eller om han hade svimmat av, vad jag däremot vet nu är hur det känns att begå självmisshandel eftersom det var något jag utsatte mig själv för resten av dagen och vad verklig rädsla är, en annan känsla jag bar med mig hela vägen till barnakuten.
jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, trots att jag jobbar på en akutmottagning hade jag ingen aning om vad jag skulle göra... det enda jag visste var att jag INTE tänkte ringa någon sjukvårdsupplysning eftersom jag av erfarenhet inte tycker dom är kloka. så jag ringde sjukhusets växel och ber att bli kopplad direkt till barnakuten så jag kan rådfråga dem - något han vägrar göra med en hänvisning till sjukvårdsupplysningen! i normala fall hade det varit helt logiskt, hur fan hade det blivit om alla ringde till sjukhuset, men det här var inte normala fall, det här var MIN son och jag blev ännu mer stressad, tyckte han var ett mongo och hade med största sannolikhet gett honom en fet smäll (eller åtminstone fingret) om han stått framför mig.
hade inget val utan fick ringa rådgivningen och fick naturligtvis höra att jag skulle åka in och vågade inte göra något annat. väl där gick det förvånansvärt fort att få reda på att vilden var bortom all fara, att sjukvårdsupplysningen alltid ger samma råd och en föreläsning om hur tåliga barn är vilket fick mig lugn och att känna mig neurotisk på samma gång.
med oss från akuten fick vi också informationen att det säkerligen inte var sista gången vi skulle ses baserat på vildens energistatus - YEEEEY, vá roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar